För några dagar sedan hittade jag en inspelning på min telefon från den 14 juli 2016. Med titeln Hanging out in The Hanged Man, som en hyllning till Dragon Age 2:s signaturvattenhål, lyssnade jag tillbaka på vad som då var ett pilotavsnitt för en podcast som jag ville göra om Dragon Age. Hur pinsamt det än var att höra mig själv prata passionerat om serien – och börja med att berätta om den dag jag spelade Dragon Age Origins för första gången några år tidigare – kändes det på något sätt ödesbestämt att hitta det samma vecka som Dragon Age The Veilguard släpptes. Mina egna reflektioner under 2016 är fortfarande aktuella, och den påhittade podcasten (som aldrig blev verklighet) inspirerade mig att verkligen fundera över hur mycket BioWares RPG-serie har betytt för mig genom åren, och varför The Veilguards ankomst känns så betydelsefull.
Jag kanske inte är samma person som jag var då, men en sak är fortfarande densamma: Dragon Age betyder lika mycket nu som då. För mig finns det ingen annan serie som är riktigt lik den. Sedan den dag jag för första gången klev in i Thedas på min Xbox 360 i början av 2010 har den varit en ständig närvaro i mitt liv. Det öppnade inte bara upp mig för RPG-världen, det hjälpte mig också att ta mig igenom några av de tuffaste tiderna, fick mig att bättre förstå mig själv på en djupt personlig nivå och inspirerade till och med delvis inriktningen på min karriär. Det låter kanske dramatiskt att säga att det har format den jag är, men det ligger mycket sanning i det.
Det har varit en lång tid att komma, men The Veilguard är äntligen här och för med sig ett decennium av känslor i förgrunden. Den tar mig äntligen tillbaka till en värld som aldrig har varit långt borta från mitt sinne, och som fortsätter att fånga min fantasi och läka mitt hjärta.
Tacka skaparen
(Bildkredit: EA)
Jag växte upp med att spela spel från en tidig ålder, men inget har haft lika stor inverkan på mig som Dragon Age. Serien drog in mig i fängslande berättelser, introducerade mig för karaktärer som jag föll pladask för och öppnade upp mig för RPG-genrens underverk. Med rik lore, otroligt detaljerad världsbyggnad och minnesvärda romanser har varje post som utspelar sig i Thedas konsumerat mig som ingenting annat; det finns hörn av min hjärna och mitt hjärta som är reserverade för serien sedan Origins. Alla dessa ingredienser samverkar för att skapa oförglömliga äventyr, men min kärlek till serien kommer också från en mycket djupare och mer personlig plats.
Dragon Age är tillbaka
(Bildkredit: EA, BioWare)
Dragon Age The Veilguard recension: ”En sann återgång till RPG-form för BioWare”
För några dagar sedan hittade jag en inspelning på min telefon från den 14 juli 2016. Med titeln Hanging out in The Hanged Man, som en hyllning till Dragon Age 2:s signaturvattenhål, lyssnade jag tillbaka på vad som då var ett pilotavsnitt för en podcast som jag ville göra om Dragon Age. Hur pinsamt det än var att höra mig själv prata passionerat om serien – och börja med att berätta om den dag jag spelade Dragon Age Origins för första gången några år tidigare – kändes det på något sätt ödesbestämt att hitta det samma vecka som Dragon Age The Veilguard släpptes. Mina egna reflektioner under 2016 är fortfarande aktuella, och den påhittade podcasten (som aldrig blev verklighet) inspirerade mig att verkligen fundera över hur mycket BioWares RPG-serie har betytt för mig genom åren, och varför The Veilguards ankomst känns så betydelsefull.
Jag kanske inte är samma person som jag var då, men en sak är fortfarande densamma: Dragon Age betyder lika mycket nu som då. För mig finns det ingen annan serie som är riktigt lik den. Sedan den dag jag för första gången klev in i Thedas på min Xbox 360 i början av 2010 har den varit en ständig närvaro i mitt liv. Det öppnade inte bara upp mig för RPG-världen, det hjälpte mig också att ta mig igenom några av de tuffaste tiderna, fick mig att bättre förstå mig själv på en djupt personlig nivå och inspirerade till och med delvis inriktningen på min karriär. Det låter kanske dramatiskt att säga att det har format den jag är, men det ligger mycket sanning i det.
Det har varit en lång tid att komma, men The Veilguard är äntligen här och för med sig ett decennium av känslor i förgrunden. Den tar mig äntligen tillbaka till en värld som aldrig har varit långt borta från mitt sinne, och som fortsätter att fånga min fantasi och läka mitt hjärta.
Tacka skaparen
(Bildkredit: EA)
Jag växte upp med att spela spel från en tidig ålder, men inget har haft lika stor inverkan på mig som Dragon Age. Serien drog in mig i fängslande berättelser, introducerade mig för karaktärer som jag föll pladask för och öppnade upp mig för RPG-genrens underverk. Med rik lore, otroligt detaljerad världsbyggnad och minnesvärda romanser har varje post som utspelar sig i Thedas konsumerat mig som ingenting annat; det finns hörn av min hjärna och mitt hjärta som är reserverade för serien sedan Origins. Alla dessa ingredienser samverkar för att skapa oförglömliga äventyr, men min kärlek till serien kommer också från en mycket djupare och mer personlig plats.
Dragon Age är tillbaka
(Bildkredit: EA, BioWare)
Dragon Age The Veilguard recension: ”En sann återgång till RPG-form för BioWare”
Varje spel har hjälpt mig genom några av de svåraste perioderna i mitt liv, och det fortsätter att hjälpa mig på mindre sätt. Dragon Age 2, till exempel, kom under en period av stora förändringar. Jag hade precis börjat på universitetet när DLC:t Mark of the Assassins släpptes och återvände ständigt till den andra delen. Jag kände mig vilsen långt hemifrån och brottades fortfarande med min sexualitet på den tiden, och det var det första spelet som verkligen gav mig möjlighet att förstå mina egna känslor som bisexuell kvinna genom karaktärer som Isabela. En replik som Anders säger när han berättar om sin relation med en manlig magiker var något som jag också behövde höra vid den tidpunkten: ”Varför skulle du dra dig för att älska någon bara för att de är som du?”.
Från att ha hjälpt mig att navigera genom min farbrors oväntade död 2021 till att finnas där när jag kände mig som mest ensam och isolerad – det finns så många exempel jag skulle kunna ge från de senaste 14 åren. Det finns också så många sätt som jag har sett hur serien och dess karaktärer har hjälpt andra fans också. Det vittnar inte bara om seriens förmåga att få dig att leva dig in i dess värld, utan också om styrkan i BioWares författarskap; studion gav liv åt så många meningsfulla berättelser och karaktärer som hjälpte så många att känna sig sedda.
Förlorad alv
(Bildkredit: BioWare)